2004 fyller Club Cosmos 50 år. Det känns lite märkligt. Är det verkligen så längesedan? 50 år är om inte en vördnadsbjudande så i varje fall en aktningsvärd ålder för vilken förening som helst, men innan vi blir för högtidliga är det kanske bäst att påminna om att den bildades av skolpojkar, med allt vad det innebär av självhävdelse och flyktighet.

Hösten 1953 var jag fjorton och starkt intresserad av äventyrsböcker med inslag av det fantastiska. Jag hade läst Jules Verne och H.G. Wells men också (vid nio års ålder) R.C. Sherriffs Hopkinsmanuskriptet och Sven Wernströms Flygkamraterna korsar rymden. Man kan nog säga att jag var mogen att upptäcka science fiction. Den sommaren anade jag rentav att det måste finnas en sådan litteraturgenre, en som handlade om resor genom världsrymden, om spännande äventyr på främmande planeter. Jag visste bara inte att den hade ett namn, eller var jag kunde få tag på den.

I Göteborg var vid den tiden biblioteken svårt eftersatta. Det närmaste jag hade inom gångavstånd var Getebergsängs Folkbibliotek. Häromdagen såg jag ett fotografi av den låga, barackliknande träbyggnad i vilken den var inrymd. Ja, du store. Jag kan ännu minnas lukten av vått ylle, det skrapande som uppstod när gruset man förde med sig in under skosulorna trampades och drogs över golvet, ett distinkt ljud i den beklämda tystnad som i allmänhet rådde i de trånga lokaliteterna, de blå eller gröna eller brunröda bokryggarnas avvisande anonymitet, med titlar som ingenting sa mig, och författarnamn som sa mig ännu mindre. Och nej, käre läsare, det hade inte hjälpt att kunna namnen på några amerikanska SF-författare, det fanns ingen Asimov eller Heinlein att hitta på dessa hyllor.

Men jag gav inte upp. Det gör man inte när man är fjorton. Man försöker på annat håll, och jag sökte mig till stans största (ha!) bibliotek, Dicksonska Folkbiblioteket nära Järntorget, en liten tegelborg uppförd i nationalromantisk stil. Jag minns att jag frågade i upplysningsdisken just om böcker om rymdfärder och äventyr på främmande planeter, och en vänlig själ svarade att om jag kom tillbaka om några timmar, så kunde jag få prata med en verklig expert på området.

Jag gjorde så, och dörrar öppnades för mig, ity att mannen ifråga var Roland Adlerberth och jag kunde inte ha kommit mera rätt. Min förvandling från grön ignorant till fullfjädrad nästan-expert-jag-med tog tre eller fyra veckor eller så. För Roland var inte bara ett under av tålamod, han tyckte också att det var genuint roligt att få prata om sitt eget stora intresse med någon som uppenbart var lika intresserad. Jag måste ha tillbringat timmar framför hans disk, men han hade också rätt gott om tid att svara på alla mina frågor. Biblioteket var en stillsam värld, de flesta av den tidens låntagare hade vett på att inte störa den upptagne bibliotekarien. När någon emellanåt ändå gjorde det, hade fräckheten att komma och störa mitt uppe i ett samtal, och frågade om var de kunde hitta en och annan bok, bemötte Roland fridstöraren på ett finstämt sätt som vänligt men bestämt gjorde den framfusige uppmärksam på sitt klavertramp. Utan att egentligen se på marodören eller ens vända sig om i stolen, sträckte han ut armen, lät den beskriva en sublim, lojt böljande rörelse åt ett visst håll i lokalen och sa att den sökta boken törhända kunde finnas någonstans där borta, långt där borta. På så vis sattes den oförsynte på plats och samtalet kunde återgå till att handla om högre ting, som Alfred Bester eller Robert Sheckley. (Jag har berättat den här historien flera gånger för hustrun, som själv är bibliotekarie, och hon säger alltid att jag hittar på, men det gör jag inte, jag svär.)

För Roland var science fiction, eller SF som vi oftare sa, inget barnsligt eller undermåligt. SF var fint. SF var litteratur. Eller borde åtminstone vara det.

Någon gång i november eller så, visste Roland att berätta att det skulle utges en ny tidskrift, en science fiction tidskrift, och att den skulle heta Häpna!

I mars månad 1954 kom så första numret. Jag köpte det i en liten tobaksaffär på en tvärgata till Dicksonska. (Just det numret har jag kvar, det står i koncepthållaren intill mig när jag skriver dessa rader. Jag blir fortfarande lika glad när jag ser det och minns tydligt hur spännande jag tyckte att bilden av de båda gubbarna i rymddräkter på omslaget var.)

Inuti tidskriften uppmanades läsarna av redaktionen att starta föreningar. Utan denna direkta uppmaning hade SF-rörelsen i Sverige kanske aldrig ens kommit igång. Och givetvis kände jag mig kallad. I något av de nästföljande numren av Häpna fanns det med några rader om att jag redan startat en förening och uppmanade fler intresserade i göteborgstrakten att höra av sig. Det här med att föreningen redan fanns var en så kallad vit lögn; jag hade räknat ut att fler skulle bli intresserade av att vara med om de trodde att det redan fanns en förening. Den förste som hörde av sig var Lars Erik Helin, och så sent som häromdagen skrev han i ett e-mail (han bor i Österrike numera) att Club Cosmos egentligen bildades den 23 mars 1954. Så våra minnen är inte som de riktigt ska ifråga om detta (heller) eftersom vi inte gärna kan ha bildat föreningen innan vi träffades, och jag vet att vi inte gjorde det förrän nån gång i april 1954. Inom science fiction är visserligen allt möjligt, men... i alla fall....

Hur som helst, han hörde av sig och vi kom överens om att träffas på Dicksonska, vid Rolands upplysningsdisk.

Efteråt har vi båda bekänt för varann om vår ömsesidiga besvikelse. "Är det sån han ser ut?"

Rätt snart anmälde sig fler intresserade, bl a Hans Sidén, som senare kom att skriva mycket om SF-filmer i GP, och som prenumerade på flera amerikanska SF-tidskrifter, något jag inte hade råd med. Jag minns hur han, liksom Roland, ur sin portfölj halade upp de amerikanska tidskrifterna med sina färggranna omslag. Jag hade inte råd att prenumerera, och hade för övrigt inte haft någon behållning av dem ändå eftersom jag inte var tillräckligt bra på engelska.

Först i Sverige var vi med att ge ut ett fanzine. Cosmos News hette det och var spritduplicerat.

Någon verksamhet i ordets egentliga bemärkelse förekom inte den första tiden. Vi träffades hos Roland på biblioteket och tjötade eller inne i Hartelius Bokhandel. Hartelius var själv SF-intresserad och hade en liten avdelning med amerikansk SF i pocket, hans bokhandel blev alltså vårt andra vattenhål. Det låter idylliskt, och det var det också. Dessa träffar var förstås ganska sporadiska och tillfälliga. Mer organiserat blev det först något år senare när Lasse ordnade klubblokal åt oss i stadsdelen där han bodde. Kålltorps gamla herrgård var omvandlad till ungdomsgård och upplät, gratis, ett rum åt oss på övervåningen. GT kom och gjorde reportage om oss. Jag har några gulnade tidningsurklipp från 23 mars 1955 med bilder, bl a ett som visar att vi redan fått ihop ett aktningsvärt bibliotek. Enligt uppgift i artikeln ska vi ha haft mellan 300-400 böcker som medlemmarna kunde låna ur. Den siffran är nog starkt förbättrad, men många böcker hade vi. Hur många kan vi själva ha varit? Ett 20-tal i alla fall, alla pojkar i vår egen ålder och inte en flicka så långt ögat nådde. Vilket kan ha varit en bidragande faktor till att föreningsverksamheten i Kålltorps ungdomsgård ändå kom att bli av ganska kort varaktighet.

En trägen gäst i Kålltorps ungdomsgård var Percy Löwenhard, då en gammal farbror på 30 eller så, som hade någon lärartjänst på Chalmers. Han kom cyklande (med cykelklämmor, basker och portfölj) och höll föredrag om astronomi för oss vare sig vi ville eller inte.

- Du får säga åt honom, sa jag till Lasse. Han kan för fan inte bara komma och lägga beslag på all mötestid och så ska vi sitta tysta och höra på. - Det kan jag inte göra, begriper du väl, han är ju vuxen, slingrade sig Lasse.

Jag tyckte att Percy gjorde fel och att Lasse var feg och slutade gå dit. Nu är Percy borta, jag lärde känna honom närmare längre fram i åren, på 80-talet, och det var en vänlig människa. Frid över hans minne.

Arne Sjögren kom med någon gång 1957 eller så, och på hösten hölls den första riktiga SF-kongressen i Stockholm och vi fick nya kontakter och våra vyer vidgades. Också för Arne var böckerna huvudsaken. Han köpte och läste minst en SF-pocketbok i veckan och redogjorde ofta mycket detaljrikt för innehållet, gärna över en kopp te hemma hos sig, och ibland så sent på kvällen att föräldrarna syntes smyga förbi i pyjamas med tandborstar i händerna. Vaddå sent, vi pratade ju litteratur.

Vad jag minns är att Lasse Helin var flitigare än jag på att odla brevkontakter med andra fans runtom i landet. Men jag tror att jag var den ende från Club Cosmos som besökte Stockon 1957, där jag träffade många av den tidens mest aktiva fans - Leif Helgesson, Sture Lönnerstrand, Sture Sedolin, Sam J. Lundwall, bröderna Kindberg som gav ut Häpna, det nav allt kretsade kring då, och många andra.

Jag ville ju skriva och det var de här åren jag, under pseudonym, skrev ett par SF-böcker åt Pingvinförlaget i Göteborg. Klart att de var dåliga, men jag hade hemskt roligt medan jag skrev dem, med två fingrar, den andra handen gick åt till att hålla cigarretten, hukad över en Halda kontorsmaskin hemma i vardagsrummet. En vecka tog det mig att skriva en sådan bok. Jag fablade på i samma takt som jag skrev. Jag har aldrig vågat läsa i dem sedan dess, och det är nog lika bra.

Utmärkande för Club Cosmos livscykel har varit föreningens förmåga att inta viloläge under vilket den slutar att andas utan att fördenskull avlida. Ett sådant tillstånd följde nu under någon tid. Lasse Helin och jag ägnade oss då mycket åt våra stort upplagda och bittert utkämpade tennsoldatskrig, men de hör liksom inte hemma i den här framställningen. Fortfarande var vi förstås lika SF-intresserade och nya medlemmar värvades även om det blev allt glesare mellan träffarna. Mest kanske för att vi inte hade någon egen lokal. Det skulle föreningen inte få förrän i början av 80-talet, då den också hade en riktig storhetstid med många medlemmar, bortåt 300 ett tag, och livligt besökta möten.